Intervjun som var med i Kingsize för den som missat.

Johan ”Organismen” Hellqvist är en av våra mest hungriga veteraner. Kingsize gör ett hemma hos-besök i Uppsala och pratar om hasch och dvärgar, rap life, ärlighet och varför det börjar bli dags att skrota artistnamnet helt och hållet.

Det är ganska stökigt i Organismens ungkarlslya. De neddragna persiennerna stänger ute vårsolen. En golvlampa står på sned och vardagsrumsgolvet domineras av en stor kartong med ”Monsterspliffar”-tröjor. På soffbordet ligger rullpapper och ett askfat, vid sängen står boken ”Svensk maffia” och väntar på att läsas. Från Xbox:en och teven – som även tjänar som stereoanläggning – spelas Drakes senaste mixtape.

Johan Hellqvist har bott här i lite mer än två år. Med hjälp av en gammal bärbar dator – ”dumburken” – och en lika gammal mobiltelefon har lägenheten i centrala Uppsala förvandlats till sambandscentral för Organismens lilla imperium, uppbyggt av två händer och massa vilja. Sedan ”Petar på döda saker med pinnar” släpptes 2004 har han och vapenbrodern DJ Large släppt ungefär ett mixtape om året, enligt egen uppgift för att hålla deras namn ”puttrande”. Under lika lång tid har Organismen slitit med det efterlängtade albumet ”Om Gud vill (och vädret tillåter)”, som släpps gratis på The Pirate Bay i början av sommaren. Johan halvligger i sin beiga soffa. Jag slår mig ner i ”tronen”, en svart vilfåtölj av fuskläder. Det finns så mycket att prata om. Bandet får helt enkelt rulla:

Kingsize publicerade en stor intervju med dig för nästan fyra år sedan. Vad har hänt i ditt liv sedan dess?
- Vi har inte gjort så mycket annat än att spela in grejer. Det har varit så många olika projekt på gång. Vi skulle släppa skivan ”Nynorsken” i Norge, men det sket sig med skivbolaget så vi fick starta om på nytt. Den här plattan har gått i många olika riktningar. Ett tag var vi insnöade på ”horserock”, som kallade vi det. Det skulle vara knarkiga, distade gitarrer och skräniga trummor…

Men du har jobbat med plattan hela tiden?
- Ja, och vi har gjort mixtapes för att hålla oss aktiva. Hade jag inte gjort det tror jag att mitt namn hade försvunnit.

Du var tidig med att släppa mixtapes i Sverige. Hur mycket har den grejen betytt?
- Skitmycket! ”Versioner vol. 1” fick 10 000 nedladdningar på en månad på Kingsizes hemsida. Det andra mixtapet fick också ett bra mottagande. Jag tror att det har betytt jävligt mycket, både för att hålla namnet och talangen vid liv.

Den nya skivan är något av en klassisk separationsplatta. Hur har de här fyra åren varit på det privata planet?
- Mitt sex år långa förhållande har tagit slut. Det har format musiken väldigt mycket. Det känns som att man skrämmer bort folk när man säger att man skriver om kärlek, men jag tror att jag har hittat ett sätt att beskriva det på utan att det blir jättetöntigt. Jag var sugen på att skriva sådana texter redan på ”Petar på döda saker”, men då visste jag inte hur jag skulle göra.

Tar det längre tid att skriva de här låtarna?
- Absolut. En eller två låtar på plattan har varit jävligt dryga att skriva, för jag pratar om väldigt personliga saker. Det har varit jobbigt att formulera det, att hitta en rytm och ord som passar. Det har känts tungt. Så har det aldrig varit förut.

På introt till nya plattan säger du att du ”måste, måste vara ärlig” nu. Är det något som har vuxit fram?
- Min första platta (”Bakom kulisserna”) hade massa punchlines. ”Petar på döda saker med pinnar” var nästan likadan, fast med flummiga metaforer och liknelser istället. Jag kommer ihåg att en kompis spelade upp låtar från förra skivan för sin tjej. Hon tyckte att det lät fett, men sa att det var tråkigt att man aldrig fick höra någonting om mig. Det där har suttit kvar inombords. Jag tycker ju att jag har varit tydlig hela tiden, men det har jag tydligen inte varit.

- Så ska jag göra en platta nu… Jag är 29, jag har släppt musik i tio år. Det känns som att det är dags att prata om det riktiga, att inte gömma sig bakom häftiga punchlines eller provocerande rader. Det känns som att det är dags att visa att det här är jag.

Men handlar det bara om det då? På skivan säger du också att du brukade vara rädd för att berätta vem du är.
- Alltså, jag var battle-rappare förut. Då ville jag inte lägga ut min smuts på mitt album, för om jag får 10 000 nedladdningar så har 10 000 personer material till nästa gång de ska ställa sig vid en mick och dissa mig. Då har de mina kärleksproblem och mitt krossade hjärta liggandes där på bordet. Men jag battlar inte längre.

Saknar du det?
- Det är skitjobbigt att battla. Det är drygt i flera veckor innan. Man vet att det kommer vara massor av folk där, man vet att de kommer stå och förnedra en. Det gäller att inte fucka upp, det gäller att ha klara tankar. Det gäller att dricka en öl för att dämpa nerverna men inte två, för då slinker tungan. Jag kan sakna det lite, men det känns ändå som att jag gick ut med kronan i topp.

Jag satt och läste Mobbade barn med automatvapen-kapitlet i ”Mikrofonkåt” tidigare idag.
- Haha! Öken, alltså…

Du är en helt annan artist nu. Jag hade den nya plattan i lurarna och läste om hur du röker hasch och knullar dvärgar, medan jag lyssnade på relationslåten ”Hans och hennes”.
- Hehe, det är en jävla skillnad. Jag känner själv att jag var en skrikig tonåring. Jag vet att jag inte är lika jobbig att ha att göra med som jag var förr i tiden. Jag vill inte tro att jag var lika dryg som jag skrek att jag var i låtarna, men jag var säkert det. Jag känner att jag har vuxit jävligt mycket. Jag är bara tio år äldre, men jag hade kunnat vara 20 år äldre. Det känns så.

Det känns också som att många fortfarande förknippar dig med ordvrängeri och våldsironi. Är det tröttsamt?
- Nja, det känns som att våldsironigrejen dog lite med det gamla Mobbade barn. Samtidigt är det svårt att distansera sig från det, för det var så jag fick folk att lyssna på mig från första början. Om folk tycker att ”Mördar emcees” från första ”Full & förvirrad”-kassetten är den bästa låten i hela världen får de gärna tycka det.

På skivan säger du: ”har ett hjärta av guld, men ingen som ser det”. Då tänker jag att folk kanske helt enkelt inte vill se det. De förknippar Organismen med…
- …Hasch och dvärgar! Haha. Vilken t-shirt! Det får bli nästa grej efter ”Monsterspliffar”. Hasch och dvärgar! Nej, men det är mycket möjligt.

Blir avståndet mellan Organismen och Johan mindre och mindre?
- Jag är nog insnöad på att gå över till Johan Hellqvist och begrava Organismen.

Var namnbytet från Organism 12 till Organismen ett steg på vägen?
- Nja, det var nog bara för att Organismen är mycket lättare att säga. Men jag heter Johan Hellqvist. Jag tycker att det känns töntigare och töntigare att ha ett artistnamn. Jag ångrade namnet Organism 12 nästan direkt, men då hade jag redan släppt en eller två kassetter. Och nu? Organismen liksom, 29 år gammal... ”Tjena, är det du som är Organismen?” ”Nej, jag köper mat här, jag heter Johan”. Haha! Jag har alltid hatat när folk kommer fram och ropar ”Organism 12!”. Då tittar man sig omkring och skäms. Vanliga människor, mammor och pappor på stan står bredvid och tänker: ”Vad kallade han sig? Molekyl 11?” Det hade varit tacksamt om folk bara kunde säga Johan.

Men då försvinner också alla skyddsbarriärer?
- Ja, men jag vill inte distansera mig så mycket. Jag tycker inte att det är någon skillnad på mig och de som lyssnar på mig. Jag behöver inte någon titel som gör mig onåbar eller sätter mig högre upp än alla andra. Det är som att ge ut grejer utan ett skivbolag. Jag skriver texter, Large gör musiken, vi ger det direkt till folket utan mellanhänder. Det känns som att folk uppskattar den direktkontakten.

Är det därför ni släpper plattan på The Pirate Bay?
- Förut hade jag kanske en vision om att kunna sälja skivor, men jag har släppt två plattor och det är uppenbart att det inte går. Om skivan ändå ska ut på nätet vill jag att den presenteras rätt och snyggt. Jag tror dessutom att vi kommer tjäna mycket mer pengar på det här sättet. Man kan säga så här: om vi inte hade släppt alla gratisskivor så hade vi inte varit aktuella under den här tiden. Nu har vi haft 15-25 spelningar om året, utan att ha släppt ett album sedan 2004. Det är inte många som kan göra så. Vi har tjänat sjukt mycket mer pengar på de skivorna än på ”Petar på döda saker”. Genom att släppa musiken gratis kommer vi tjäna mer än om vi hade sålt 2500 skivor genom Pope, RMH eller vilket skivbolag som helst.

- Nu letar vi bara efter en lämplig dag att släppa skivan på. Vi måste hitta en tid och dag när de på Pirate Bay kan, när de inte sitter i rättegång eller nåt.

Hur funkar det att leva på musiken?
- Jag säljer jävligt många t-shirts. Jag kan inte förstå varför vi inte har gjort det tidigare. Merchandise är en guldgruva! Nu fattar jag vad Looptroop har hållit på med alla dessa jävla år. Så det är merchandise och spelningar. Jag lever absolut inget rap life. Vissa delar av året får jag det inte att gå runt, men jag vägrar att jobba. Jag hatar att jobba. Efter gymnasiet har jag bara satsat på musiken. Jag har det hellre knapert tre månader om året än att behöva gå upp och slita varje morgon.

De stora kommersiella framgångarna har uteblivit. Känns det bittert ibland?
- Äh, jag vill inte… Jag blir inte bitter, för de största talangerna och konstnärerna har aldrig fått betalt för sitt shit. De har fått betalt 100 år senare. Det ligger någonstans i mig. Jag är okej med att vara ”missförstådd”, för någon dag kommer jag få betalt. Tänk om någon sitter och analyserar en text som jag har gjort i skolan om 200 år. Det hade varit betalning nog. Och vissa smågrejer är värda mycket. Jonas Hassen Khemiri skickade sina böcker till mig och tackade för all inspiration. Sånt är värt mer än hur mycket pengar som helst.

- Samtidigt är det klart att jag känner att jag kan rappa arslet av hur mycket folk som helst i Sverige, men att jag tjänar väldigt mycket mindre pengar än många av dom. Sen kan de säga att de jobbar hårdare, men det gör de inte. Det som skiljer mig från väldigt många andra är att alla har stora crews som de jobbar med. Det har inte jag. Det är bara jag. Jag gör rubbet.

Samtidigt som du har många kontakter?
- Ja, jag känner många rappare. Men jag är inte mycket till maktfaktor. Om du inte har ett känt hiphopbolag i ryggen hamnar du inte på P3 Guld. Och jag kan ju aldrig få en Grammis när jag släpper en platta med killarna som förstör musikbranschen… Haha! Det är helt omöjligt. Även om jag får 200 000 nedladdningar på två veckor kommer jag ändå inte synas i såna sammanhang. Jag skulle inte ens bli inbjuden. Du måste ha en uppressad cd-singel som du skickar till någon, du måste ha en snygg pressrelease, du måste ha en manager som står på Stureplan och dricker Jäger med alla de andra industrivargarna.

Men det var väl också underdogstatusen som gjorde Mobbade barn till ett fenomen?
- Ett landsortsfenomen! Eller ett alternativ för folk som inte kom från Stockholm, tror jag. Ljudet på våra grejer lät inte lika bra som Kens eller Petters låtar. De hade koll på sina röster, vi rappade bara 6000 ord. Produktionen var fucked up, men vi blev ett alternativ.

Är planerna på den mytomspunna Mobbade barn-plattan helt övergivna?
- För tillfället är det inget sånt på gång. Pst/Q har pluggat jävligt mycket – först till bibliotekarie och sedan till copywriter. Det känns som att han borde släppa ett mixtape och göra färdigt sin platta, så att han är i form. Och vi måste nog snöa in på andra teman. Om två år är jag 31, Large 33 och Pst/Q 36 år. Ska vi verkligen skrika ”musik för din kravall” då? Ska vi verkligen röka hasch och knulla dvärgar? Det är därifrån vi kommer. Vi är skitstolta över vad det har blivit av det, trots att vi bara har gjort fem eller sex låtar tillsammans. Det är en helt otrolig grej. Men vi behöver nog hitta lite nya infallsvinklar.

Organismen om:

Uppbrottet från JuJu Records: Det kändes inte som att det fanns någon prioritet på mig alls. När plattan läckte kändes det som att de slutade satsa på den. Efter ett tag fick jag möjlighet att riva kontraktet, så då gjorde jag det. Man kan ju inte bara släppa en platta, man måste arbeta med den också. På cd-omslaget till ”Petar på döda saker” står det att skivan innehåller ”singeln” 1000 alper, men den släpptes aldrig. Det var mycket som inte sköttes som det skulle. Det är inga hard feelings, men idag har jag ingen kontakt med dem överhuvudtaget.

Det omtalade samarbetet med Ison (Hazla Kollektivet): Det var en typisk svensk grej. Man spelar in några verser, snackar om ett projekt, skojar om ett gruppnamn och går ut med det alldeles för tidigt. Det är väl därför folk fortfarande snackar om det. Men jag älskar Isons grejer, jag vill gärna spela in mer med honom. Det blir kanske under ett annat namn; ”Johan och Ison”, som ett matlagningsprogram.

Tidigare MBMA-medlemmen Seron, som lämnade hiphopen för Jesus: Om Seron hade fortsatt hade vi nog varit mycket mer oseriösa artister idag. Vi tog inte upp världsproblemen i våra låtar, direkt. Jag har ingen kontakt alls med honom. Nu är det många år sedan, men Seron ringde mig någon gång och var väldigt udda. Han ringde och skulle prata lite. Jag frågade snabbt om han fortfarande trodde på samma grejer. Det gjorde han och då fanns det inte så mycket att säga. Själv är jag väldigt okristen. Jag är mer mot Napalm Death-hållet där, jag är nästan på den vibben.

Gjord av Calle Fleur.